Brexit

Swexit efter Brexit – en essä om en union i upplösning

By June 13, 2016 No Comments

Mats Bergstrand, konsult JKL

EU är ett europeiskt imperium. Och som alla imperier måste det växa eller dö. Därför krävs en gedigen grund. En grund som saknas. Hotet mot EUs existens, såsom vi känner unionen, är reellt. Olika katastrofscenarion tas nu fram på Europas olika utrikesdepartement. Hemligstämpeln lyser överallt röd. Endast i Norge läcker dokumentet ut. Kraften i den torra myndighetsprosan skapar kalla kårar längs ryggraden. Om man skriver så i ett land som ändå står utanför unionen, vad står det då i exempelvis de tyska dokumenten? Sannolikt blickar man där bakåt, söker framtiden i det förflutna. Att just Tyskland skulle ägna sig åt sådan retrospektivitet låter förstås bisarrt. Ändå är det så. Jag återkommer till skälet för detta.

Denna backspegelspolitik för oss till den gamla Kol- och stålgemenskapen från 1950-talet som byggdes ut till EG. Där fanns en gedigen grund – fredstanken – utan att projektet belastades av några imperieambitioner. Här var det frågan om ett från början tidsbestämt uppdrag med det övergripande syftet att inte låta det kalla krigets utgång vara helt i händerna på en slumpgenerator.

Det var ett lyckosamt projekt som spelat ut sin roll och redan övergått i något annat – EU – när Sverige efter mycken vånda, och ångest över att behöva släppa den isolationistiska snuttefilten, äntrade skutan i januari 1995.

Socialdemokratin – en avgörande politisk kraft i Sverige vid denna tid – gick mentalt med i ett EG som redan var historia. Partiledaren och statsministern – alltid i den ordningen – Ingvar Carlsson skrev på våren 1990 en debattartikel i Dagens Nyheter som nått herostratisk ryktbarhet eftersom den av en enig presskår tolkades som att dörren till EG slogs igen, när avsikten egentligen var den motsatta.

Mer intressant med denna artikel än dess taffliga textmassa är dock vad den verkligen sade – nämligen nej till EU. Om utvecklingen går i riktning mot en union så ”omöjliggörs” ett svenskt medlemskap, slog Carlsson fast.

Fem år senare var vi där. I detta halvfärdiga hus på bräcklig grund, men med storslagna imperiedrömmar. Nu var det ett projekt för frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser. Ett projekt för fri rörlighet av varor, personer, tjänster och kapital. Ett projekt för en gemensam valuta och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ett imperieprojekt.

Kanske såg Ingvar Carlsson EU-byggets bräcklighet redan innan det var byggt, kanske var det hans ”nej” som ändå var viktigare än hans ”ja”. Åtminstone ser det så ut idag. Måhända är det denna stabila EG-grund som återuppstår ur ruinerna av det fuskbygge som det nu lappas så frenetiskt på.

För att detta EU-projekt var böjt att förr eller senare gå under har varit uppenbart under lång tid. Men detta har under lång tid skickligt dolts genom en utvidgning som skylde den nakna sanningen. Fler länder togs in, avsaknaden av en nödvändig gemensam finanspolitik med gemensamma skatter gömdes undan, orimligheten i att låta vissa länder behålla en egen penningpolitik – i alla fall som en chimär – låtsades man inte om, problematiken med att växa in mot ett revanschistiskt och räddhågset Ryssland avfärdades, ja beskrevs till och med som säkerhetspolitiskt motiverat.

Visionen var att växa. Överlevnaden hänger på att man växer. Och därför är Brexit så förödande. Faller en så faller om inte alla så i alla fall flera. Däribland Sverige.

Brexit först. Det finns i Sverige en närmast samstämmig intellektuell politisk elit som varnar för konsekvenserna av ett brittiskt ”bye, bye”. Argumenten är handelspolitiska och säkerhetspolitiska och ställs i kontrast till utträdessidans känslostyrda invändningar. Ingen vill kännas vid att det känslostyrda mycket väl kan vara det i alla fall kortsiktigt mest rationella. Kanske förbättras den egna säkerheten om man inte utgör en hubb för IS-attacker, eller om man inte utgör ett epicentrum för flyktingströmmarna. Dessa isolationistiska tankar kan kännas skrämmande. Men vi i Sverige ska nog avhålla oss från att kasta första stenen. Har någon funderat över varför det är just Tyskland och Sverige som försökt föra det öppna hjärtats politik? De som med förintelsen som metod skulle erövra världen och de som tittade bort, som inte ville ta ställning.

Storbritannien håller i Brexitfrågan på att begå samma misstag som Sverige gjorde inför folkomröstningen om euron. Det är eliten i London som talar ner till sin befolkning.

Endera är det en brittisk näringslivsorganisation (CBI) som räknar ut att det kommer att kosta britterna 100 miljarder pund (cirka 1 190 miljarder svenska kronor) att lämna samarbetet. Att avfärda detta som nonsens kräver ingen större tankemöda. Brexit har ett pris. Men vilket går inte att räkna ut genom att slänga in några antaganden i en excellfil.

Eller också är det en firad världsstjärna med akademisk bakgrund som talar om sitt gamla hemland som en ”cake-filled, misery-laden, grey old island”, eftersom det finns en opinion för Brexit. Man riktigt ser filmbålen framför sig ute på radhuslängornas bakgårdar. En filmskådespelare som Emma Thompson borde veta att vissa scener tjänar på tystnad.

Det allra värsta är nog när internationella storheter börjar tala om för britterna att de ska stanna. När exempelvis Barack Obama varnar för att Storbritannien kommer att förlora inflytande om de lämnar EU är det fler än Boris Johnson som ropar ”hyckleri”.

Och på tal om Londons excentriske borgmästare Boris Johnson. Britter jag talat med påpekar gärna lite triumfatoriskt att vi inte sett någon Johnson-effekt i opinionen. Argumentet är att en borgmästare i London aldrig kan vinna mot en mycket EU-vänlig London-opinion. Jag tror det är en förhastad slutsats. Titta på Ian Duncan Smith som visserligen är Torys kanske mest misslyckade partiordförande – i Sverige jämförbar med Maria Leissner eller Håkan Juholt (alla kickade innan de hann ställa till det i ett val) – men som ingick i David Camerons regering och bestämde sig för att hoppa av. Formellt anfördes som skäl för sortin de aviserade planerna, nu inhiberade, på åtstramningar för pensionärerna, men alla vet att det är ett EU-drag. Brexitanhängarna håller på att formera sig runt Johnson.

I stallet finns också flera ledande ekonomer. Den ekonomiska debatten är inte lika likriktad i Storbritannien som i Sverige. En av dessa röster tillhör Warwich Lightfoot, speciell rådgivare åt finansministrarna John Major och Norman Lamont i skiftet mellan 80- och 90-tal: ”Låt oss komma ihåg hur mycket UK tjänar på en oberoende penningpolitik med flexibel ränta och en riksbank som fattar beslut som är speciellt ägnade att passa våra egna förhållanden. Varför skulle vi inte också tjäna på att kunna fatta egna nationella beslut om handelspolitiken? För mig är det kärnan i en övertygande liberal ekonomisk analys som visar på det rationella med Brexit”.

Så Storbritannien kan vara den första tegelstenen – ja, egentligen hela gaveln – som rasar i EU-bygget. Och om så sker kommer Lightfoots analys av fördelen med att stå utanför eurosamarbetet att drabba Sverige som en boomerang. Hur ensam man vill och kan stå i handelspolitiken som litet land, eller för den delen stort, kan förvisso ifrågasättas. Men Sveriges fördel av att inom EU stå utanför eurosamarbetet har hängt väldigt mycket på att vi kunnat göra det tillsammans med en stor nation. Utan Storbritannien kommer vi att finna oss vara mycket isolerade EU-medlemmar om vi stannar utanför eurosfären. Vissa tror att detta kommer att hjälpa oss in som fullvärdig medlem av unionen, men det kan mycket väl komma att utmejslas två tänkbara scenarion för Sverige – gå med i eurosamarbetet eller lämna EU. Status quo kommer inte att vara en för landet fruktbar option.

Väl framme vid en sådan valsituation, och med Storbritannien redan ute på sin egen resa, kommer Swexit att vara ett väl så gångbart alternativ som att gå in i ett haltande monetärt samarbete med klara risker speciellt för geografiska randstater som Sverige. Det blir en ny euro-omröstning – som kommer att vara liktydig med Sveriges vara eller inte vara i unionen – med samma mangranna uppställning från samhällseliten inom politik och näringsliv, men i ett mycket mer etablissemangsskeptiskt landskap. Ett politiskt ledarskap som inte levererar skapar behov av någonting annat. Det kan vara en Trump eller en Corbyn eller vad som helst. ”Låt oss testa något nytt!”.

Vilka känslor tror ni Stefan Löfven skapar hos den svenska opinionen när han arm i arm med Anna Kinberg Batra leende talar om för oss att det inte är okey att lämna ett europeiskt samarbete av detta slag? Just det: Låt oss testa något nytt! Ifrågasättandet av etablissemanget är heller ingen ny företeelse. Gå ut och rösta och visa att demokratin är stark, sade Göran Persson efter mordet på Anna Lindh bara dagarna före folkomröstningen om euron 2003. Och folket gick ut och röstade. De röstade nej. Hela det svenska EU-medlemskapet bygger egentligen på ett nej till ett fullbordat EMU-medlemskap. När den möjligheten i praktiken icke länge gives är Sverige ett land som sneglar mer på London än Berlin.

Paradoxalt nog kommer Sverige i denna elfte timme, strax före skilsmässan, för första gången att helt ha anpassat sig till rådande norm bland medlemsländerna. Detta genom att det inför avgörandet skapas en anti-EU-grupp även till höger. Och förstå mig nu rätt, detta är ingen bra utveckling för Sverige, men det är en fullt tänkbar utveckling.

EU-medlemskapet har fört mycket gott med sig för vårt land. Inte minst har den svenska självbilden fått sig några välbehövliga repor. Vi var ganska outhärdliga där ett tag i vår självgodhet och vår tro på den svenska välfärdsmodellen som något oöverträffbart, av Gud – det vill säga oss själva – skapat för andra att ta efter. Ett utträde skulle sannolikt föra oss tillbaka in i den destruktiva självhävdelsens träskmarker. Det skulle inte vara bra. Men nu är historiens utveckling inte heller alltid konstruktiv och berikande. Även om vi alltid tenderar att tro det när vi är inne i positiva faser.

Trygghetens gyllene tidsålder rymmer en stor och farlig högfärd. Vi såg det 1989 efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Aldrig mer skulle vi utsätta oss för den Europas splittring och konfrontation som kostat så mycket lidande, hat, mentala blockeringar och ond bråd död. Nu hade vi lärt oss, nu hade demokratin segrat, nu hade förnuftets röst triumferat: “General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and Eastern Europe, if you seek liberalization: Come here to this gate! Mr. Gorbachev, open this gate! Mr. Gorbachev, tear down this wall”.

Där på Brandenburger Tor den 12 juni 1987 gav oss Ronald Reagan hoppet om en evig trygghetens gyllene tidsålder. Nu hade vi lämnat dumheterna bakom oss.
Men vänta ett ögonblick. Finns här inte någonstans en obehaglig historisk déjà vu-känsla?

Finns här inte en annan tid som i sin liberalistiska idealism var lika ärligt övertygad att den var inne på ”den raka och ofelbara vägen till ´den bästa av alla världar´.”?

”Med förakt såg man på de tidigare skeendena med deras krig, hungersnöd och uppror, som på den tid då mänskligheten ännu var omyndig och inte tillräckligt upplyst”. Nu var tiden dock snart här när ”det sista onda och det sista våldet skulle vara slutgiltigt övervunna, och denna tro på det oavbrutna och oupphörliga ´framåtskridandet´ hade för denna tidsålder i sanning samma kraft som en religion”.

Citatet är hämtat från Stefan Zweigs storverk ”Världen av i går” (Die welt von gestern) och beskriver det Wien där Zweig växte upp under det sena 1800-talet – den känsla som fanns i denna tusenåriga internationella metropol under årtiondena före det första världskriget.

Det är i denna blomstrande illusion vi levt sedan muren revs. Vi hade Balkankrigen på 90-talet men de hotade aldrig den upplevda idyllen i resten av Europa.

Kriget i Georgien 2008 skakade om oss något, och det pågående kriget i Ukraina har mer definitivt tagit oss ur törnrosasömnen om ett ”historiens slut”. Historien tar inte slut, den återupprepar sig inte heller, men den tenderar att gå i cirklar. Nu är vi tillbaka i en situation där Ryssland – med en oberäknelig ledare som alltid sett Sovjetunionens upplösning som en historisk oförrätt som ska korrigeras – för oss in i ett nytt kallt krig.

Problemet är bara att Ryssland och EU samtidigt har samma kamp att föra i ett krig som är mycket mer akut: Kriget mot terroristerna, mot IS. En kamp som egentligen är en del i en inommuslimsk krigföring om tolkningen av islam där länderna i väst bara är spelbrickor, ett krig som därför inte heller kan vinnas av väst. Och framförallt ett krig där EU inte har någon lösning.
Vi befinner oss nu vid en punkt som motsvarar slutet på Zweigs trygga Wienepok. Fortfarande mår vi bra, men tryggheten krackelerar. En tid då EU ska leverera, men där ingenting sker på grund av systemets inneboende bräcklighet och många ledares avsaknad av demokratisk kompass.

Vi kan också befinna oss i mellankrigstidens Europa, i Weimarrepublikens Tyskland. Denna tid beskrivs ofta förenklat som blott en fortsättning på det första världskriget, en skarv som fogar ihop de båda krigen, med ett Weimar härjat av förfall och dömt till undergång. Så var inte riktigt fallet. Piers Brendon fångar detta i sin bok ”Den mörka dalen” som är ett standardverk över 1930-talets historia. Han menar att Weimarrepublikens kollaps på intet sätt var oundviklig:

”1929 upplevde den en blomstring som visserligen var fläckvis och osäker men ändå mer påtaglig än något de flesta av dess medborgare någonsin upplevt. Industrin gick tämligen bra. Tyskland hade en positiv handelsbalans på 387 miljoner mark 1930 och övertog Storbritanniens ställning som världens näst största exportnation. Fackföreningarna var starka. Skatterna var höga men det var också lönerna. Grunden till en modern välfärdsstat hade lagts.”

Depressionen förutan hade nazisterna aldrig kommit fram. Och risken för en sådan förstod man i Weimar inte ens när Wall Street kraschade 1929. Tvärtom kände man i Tyskland vid denna tid mest en viss ”Schadenfreude” och skämtade om hur tidigare rika amerikanska släktingar nu tvingades skriva till dem och tigga pengar.

Eller kanske vi befinner oss i 50-talets London där en åldrande ledare såg en befolkning som ville något annat och nytt både på hemmaplan och internationellt: “I could save the British Empire from everyone except the British people”, sade Winston Churchill. Samma sak gäller nu Angela Merkel och EU. När det tyska folket inte längre lyssnar ekar ledarens ord tomma. De för kanslern så katastrofala delstatsvalen härförleden i viktiga Baden-Würtemberg och i Rheinland-Pfalz talar sitt tydliga språk.

Så är flyktingarna vår motsvarighet till 30-talsdepressionen, den utlösande faktorn för en dramatisk samhällsomvälvning? Det är lätt att se den utvecklingen. Om det byggs stängsel runt EU:s gränser för att hindra flyktingarna att komma in så är vi tillbaka i en människosortering vi inte vill tänka på, och om vi släpper in dessa mäniskor utan att lyckas med integrationen har vi gigantiska problem framför oss, med sönderfallande välfärdssystem och kulturellt betingade oroligheter som eskalerar. Den enda lösningen är alltså en integrationsplan som håller måttet. Det är förvånansvärt hur lite kraft som ägnas åt just detta i EU, och för den delen i Sverige. Att vi samtidigt måste tala om ”volymer”, detta n-ord som plötsligt blivit politiskt korrekt, är riktigt och viktigt. Det är en nödvändighet. Men det är inte en lösning.

Ett folk som skräms av flyktingströmmarnas storlek räds egentligen ofta följderna av en misslyckad integration. Det leder till att resonemangen sluter sig, att man söker sig till isolationistiska lösningar och populistiska politiker. Rasism, ropar ett antal falska solidaritetsapostlar som ännu inte själva kommit på några andra lösningar än att välta över kostnaden på andra med riktade skattehöjningar som inte påverkar den egna plånboken. Men det kommer inte att räcka, och rädslan i breda folklager avhjälps inte med rasiststämplar, den avhjälps med framtidstro, med politiska lösningar, med starka politiker som kan staka ut vägen framåt. EUs kris och eventuella upplösning är självförvållad.

Men depressionsjämförelsen har bäring även av ett annat, mer sällan diskuterat skäl: den europeiska demografin.

Den sista ledaren för en statsbärande svensk socialdemokrati befann sig för en tid sedan i frihandelns historiska högsäte i Stockholm: Sällskapet på Arsenalsgatan, med kusinerna Wallenberg som vakande ögon tvärs över gatan. Där i den magnifika matsalen – en direkt kopia av matsalen på Hotell Rydberg varifrån Sällskapet flyttade på 1870-talet – talade den forne statsmannen till en ansenlig skara i mörk kostym nedklädda män, lejonparten i betydligt mer imponerande ålder än talaren själv. Han sade:

– När man som jag är mellan 65 och 70 år och vaknar på natten så är det inte alltid framtiden som man först börjar tänka på.

Åhörarskaran mumlade instämmande. Sammanhanget förkunnade att det var ett inlägg i EU-debatten. En nation behöver en ung befolkning för att vara framtidsinriktad, för att vilja något framåt, för att föra samhällen framåt.

Vi jobbar som unga för vår egen framtid och engagerar oss i samhället, sedan jobbar vi för våra barns framtid och engagerar oss i samhällsdebatten, måhända med en viss skiftning i radikalitet, och sedan skämmer vi bort våra barnbarn och tänker samtidigt på vår egen barn- och ungdom – var det inte enklare och bättre att växa upp förr? Vi blickar bakåt. Nationer måste blicka framåt. Så även unioner och imperier. Så länge man växer tänker man framåt, när tiden börjar krympa tänker man bakåt. Från framtidstro till oro. Det gäller individer så väl som imperier. Bär på den historiska kunskapen men ha blicken riktad mot horisonten – det var lärdomen från denna afton på Arsenalsgatan 7.

Demografin i Europa utgör därvidlag en krutdurk. Den skickar en signal om vilka länder som har framtiden för sig och vilka som inte har det. EUs äldsta befolkning finns i Tyskland. Ser man till medianåldern finns bara ett land i hela världen med en äldre befolkning, och det är det lite speciella Monaco. Tyskland delar andraplatsen med Japan.

Japans ekonomi stagnerar. Tyskland riskerar att följa efter. EUs överlägset starkaste kraft har inte framtiden för sig. Tyskarna traskar in på ålderdomshemmet först i EU, de får sedan sällskap av Italien, Österrike, Grekland och Slovenien.

Angela Merkels flyktingpolitik är alltså inte enbart altruistisk. Tyskland behöver alla tillskott det kan få i form av yngre arbetskraft. Mycket mer så än Sverige som placerar sig mitt i EUs åldersliga.
Vilka placerar sig då i andra ändan, vilka länder är EUs framtida motorer?

Jo, där finns Frankrike. Att se detta land ta över Tysklands roll som motor för EU är svårt. Även om musklerna finns där så – med risk för att reta upp båda dessa länder – liknar fransmänen britterna i sitt mer nationalistiska förhållningssätt till unionen – Frankrike först. Sedan går det inte att komma runt detta med Frankrikes formidabla oförmåga att sköta sin egen ekonomi. Senast landet hade en balanserad budget sammanfaller tidsmässigt ungefär med Michel Platinis storhetstid på fotbollsplanen. Att just Tyskland hållit i EU-rodret har varit en välsignelse för unionen. Så kommer det inte att förbli.

Charlie Hebdo och Bataclan är kulturmärken där terrorismens omänsklighet visualiserats med välriktade skott mot det öppna samhället. Svåra situationer är god mylla för enkla och populistiska lösningar. Marine Le Pens Front National har skapat ett tredje block i Frankrike byggt på ohöljd rasism och euroskepsis. År 2017 kan Le Pen bli Frankrikes president. Ett smart franskt valsystem i två omgångar – något av en ångervecka – kan rädda oss från henne, men oavsett vilket så kommer Frankrike aldrig att bli den enande kraft för Europa som EU hade behövt. Men med Le Pen i Elyséepalatset stängs Frankrikes gränser och därmed förvandlas EU till ett Fort Europa. Låt oss försöka låta bli att slå bort den tanken. Om ett drygt år kan detta skräckscenario vara verklighet.

Faller Frankrike som barriär mot det öppna samhällets fiender så har såret nått rakt in i kärnan av det västra EU. Den östra sidan som redan är förlorad leds av Viktor Orbán i Budapest. Hans nationalistiska högerpopulism har ingen annan opposition än den neofascistiska Jobbik-rörelsen. Samma nationalism finns i Polen där Jaroslaw Kacynski och hans nickedocka, premiärministern Beata Szydlo, ser till att styra konstitutionen så att makten kan behållas. Framgångarna för partiet Lag och Rättvisa (PiS) driver EU i samma riktning som Le Pen.

Men detta är inget problem som följer någon politisk höger-vänsterskala. När det gäller inställningen till migration kopplad till ”säkerheten för vår befolkning” och den inbyggda Europaskepsisen är det lite som skiljer situationen i Ungern och Polen från den i Tjeckien och Slovakien. De båda sistnämnda länderna styrs av vänsterregeringar. Och både Milos Zeman i Prag och Robert Fico i Bratislava vill snarast gå längre an Orbán och Kaczynski när det gäller att vrida klockan tillbaka, stänga gränser, bevaka välfärdssystemen för de infödda vita, ja kort och gott föra en klassisk statsinterventionistisk politik i syfte att hålla sina länder ”rena”.

Det som förenar samtliga dessa länder är deras motstånd mot globalisering och det mångkulturella samhället. De är antimuslimska, antimigration, anti-EU och antiliberala. Tar man bort Polen kan man lägga till anti-amerikanska och pro Putin. Lägg till le Pen till denna häxbrygd och du har en sörja som för Europa tillbaka till sin historiska normalposition – en konfliktens och splittringens kontinent. Att dessa nationalistpartier dessutom allt som oftast är i konflikt med varandra gör inte saken bättre.

För några månader sedan sade EU-rådspresidenten Donald Tusk och Nederländernas presiderande statsminister Mark Mangs att ”Europa har sex till åtta veckor på sig att undgå en kaskadartad kris”. Vi har alltså passerat nollpunkten.

Anledningen till uttalandet är det som vi nu alla kan ta del av i ett till Verdens Gang läckt hemligt dokument från norska UD, ”Flukt och migrasjon i Europa och Norge 2016: Scenarier, konsekvenser, tiltak”, kallas ”den perfekta stormen”.

Uttrycket var från början meterologiskt – flera parallella krafter verkar samtidigt för att skapa värsta tänkbara oväder – men används numera ofta i överförd bemärkelse. På EU passar den utmärkt:

Rapporten talar om en migrationskris som splittrar länderna internt. Länderna klyvs åsiktsmässigt samtidigt som en fortsatt låg tillväxt försämrar det ekonomiska handlingsutrymmet i många länder. Tilliten mellan myndigheter och människor gröps ur, med nyårsnattsövergreppen i Köln som tydligt exempel.

Splittringen mellan nord och syd där hanteringen av Grekland stått i centrum men där nu det komplicerade förhållandet till randstaten Turkiet seglar upp som en huvudfråga.
Nya terrorattentat befarades i Paris. De kom nästan direkt, men i Bryssel. Nu vänder vi åter blickarna mot Paris.

I de papperslösa flyktingarnas spår uppstår en ny svart ekonomi.

Lägg därtill krig och konflikter och ekonomisk-politiska sammanbrottstendenser i en räcka länder i mellanöstern och Nordafrika som ytterligare kommer att öka migrationstrycket. Sammantaget riskerar detta, enligt UD-rapporten – eller eländeslistan – att utlösa denna perfekta storm.

Den viktigaste slutsaten i den norska rapporten är att migrationsströmmarna inte är något övergående fenomen, att inte ens en – som det verkar osannolik – lösning på situationen i Syrien i grunden skulle förändra situationen:

”Migrationsströmmen som nu slår in i Europa är en integrerad del av globaliseringen, och först och främst föranledd av de enorma skillnaderna i levnadsvillkor. Skillnaderna har funnits där länge, men stora befolkningsgrupper kan via medier i dag hela tiden se hur gott andra lever… Nu är plötsligt en dörr på glänt, och då grips denna historiska möjlighet.”

För EU kommer detta att innebära enorma påfrestningar som kan föra oss från Stefan Zweigs idylliska tid i förra sekelskiftets Wien till den tid som då komma skulle.

Det kommer inte att se ut som då, men det kommer att se annorlunda ut än i dag. Sannolikt blir tiderna mörkare.

All förändring behöver dock inte vara av ondo, inte heller i ett drömmarnas rike. Så stor är satsningen på detta EU-projekt att alltför många kommer att göra alltför mycket för att rädda det.

Kanske ligger istället faran där – att utmåla dagens EU som en garant för vår framtida trygghet.

Tänk om det gick att bilda en ny gemenskap med två uppgifter: att undvika krig och hot från syd och öst och att integrera den nya europeiska befolkningen. Det vore ingen dum nystart. Där kan många av dagens barlaster lämnas utanför. Jag tänker exempelvis på CAP, jordbruksstödet, och den fattiga kusinen Grekland.

Men bara detta visar hur svår ekvationen är. Jag menar, vad händer om EU:s eller Schengensamarbetets yttre gräns flyttas från Grekland till Slovenien? Också det ett scenario som diskuteras i den norska UD-rapporten. Inte minskar det spänningarna. Ibland synes det vara mörkt även vid horisonten. Då tittar man gärna bakåt. Men det är som sagt en åldersfråga.

Slutligen, apropå demografin: Det finns ett stort land i EU som demografiskt är lika väl lämpat som Frankrike att ta på sig rollen som Europas fyrbåk för framtiden: Storbritannien.